Linas blogg

Tjohej :)

Förlåt att jag inte skrev något igår, jag mådde inte så bra efter dialysen och hade samtidigt endel att göra.
Idag har jag varit på marknaden i Markaryd, jag och mamma gick några rundor i stekande hetta sen satte vi oss och fikade med farmor och när hon gått hem satte vi oss och tog en öl och en cola på en pub :)

Nu sitter jag bara och väntar på att pastan och äggen ska svalna, gör tonfisksallad till lunch, blir en sen lunch idag...

Har gett mig f*n på att jag ska lära mig att tycka om tonfisk, det är både nyttigt och lätt, ska verkligen anstränga mig och ge det en ärlig chans!
 

/Lina

Lite olika roliga hemsidor som jag tycker är värda att kolla in!

Och glöm inte min favoritsida, Budson

Här kommer dagens bild :)

 

Detta är som ni förhoppningsvis kan se en vattendroppe på extremt nära håll.

Fler bilder

/Lina

Lite olika roliga hemsidor som jag tycker är värda att kolla in!

Och glöm inte min favoritsida, Budson

Nu är det sängdags för lilla Lina :) det är dialys imorgon (ni kan läsa vad det är i kategorin "njursvikten") så jag ska upp tidigt. Får se ifall jag kanske skriver något när jag är där som jag för in i bloggen sen när jag kommer hem.
Vi hörs imorgon!

Nattinatti!

Nu har jag precis kommit hem från havet, Guuuud så gott det var!
riktigt varmt, nästan för varmt tillslut, men blåsten räddade mig från värmeslag :P

När vi skulle åka hem så bidde de lite problem, bilen startade inte, men mamsen raggade upp några med startkablar som hjälpte oss :) Nu tittar pappa på bilen, och är måttligt road.

Jag har nog fått riktigt bra med färg idag känns det som, kanske lite väl bra, jag lägger ut en bild om en stund och visar er, men nu ska jag först och främst in i duschen!

/Lina

Hej!
Just nu ligger jag på dialysen, 2 och ½ timme har gått, så jag har bara 30 låååånga minuter kvar. Klockan är halv 12 och jag skriver på papper och penna, jag får nämligen inte ha datorn i sängen för då kan man få dödliga stötar, och det undviker jag helst :P jag kommer föra in detta på bloggen senare idag.

För er som precis börjat läsa min blogg och inte vet så har jag njursvikt och har haft det sen födseln. Nu är min njure (föddes med en) så pass dålig att jag behöver dialys.

Och vad är det då?

För att förklara det enkelt så är njurarnas funktion att rena blodet och se till att vätska kommer ut ur kroppen. Med tanke på att jag har en väldigt dålig njure så innebär det delvis att jag inte kissar så mycket vilket gör att jag samlar på mig vätska, vilket man kan dö av. Men det innebär även att mitt blod inte blir rent så jag samlar på mig gifter.

Det är här dialysen kommer in i bilden. Jag har två slangar (en s.k. kateter) som är kopplad till två stora blodkärl vid min hals. Slangarna går inne i kroppen och kommer ut vid mitt ena bröst. Man kopplar ihop slangarna med en dialysmaskin som "drar ut" mitt blod och renar det samtidigt som den drar vätska från mig. Det är inte som att jag är blodlös när detta pågår utan blodet körs runt hela tiden så det renas lite i taget. Detta gör jag tre gånger i veckan, måndag, onsdag och fredag. Jag åker hemifrån tio i åtta på morgonen och är hemma mellan halv två och två. Jag sover ofta en stund på eftermiddagen sen för dialysen gör mig väldigt matt.

Det är ingen rolig sysselsättning men om man ser till alternativet, dö, så föredrar jag dialys tills jag fått en ny njure (pappas).

/Lina

Wow!
Jag är inte ensam, det finns faktiskt fler som inte har något hår på huvudet, hon ser kanske bättre ut utan hår än vad jag gör, men hon är känd så det får man räkna med ;)
För er som inte vet så är detta Carina Berg...

 
Bilden hittade jag på Aftonbladet

/Lina

Nu har jag äntligen valt att starta upp min blogg igen, efter mer än ett halvår.
Anledningen till att jag slutade att skriva var inte att jag tröttnade, jag bröt ihop.

Den 26 november 2007 så skulle jag vara på dialysen klockan 9, då jag inte hade kommit vid halv tio så ringde de hem till mig, jag svarade och hade tydligen blivit helt förtvivlad för att jag hade försovit mig och lovade att komma så snart som möjligt. En timme senare hade jag fortfarande inte kommit dit så de ringde igen, men då fick de inget svar. Då blev min helt underbara doktor Pär orolig för mig och fick en underlig känsla för detta var inte likt mig, och han visste att jag inte mått så bra den senaste tiden. Så han och en sjukskötare gav sig ut på varsin cykel och letade efter mig runt sjukhuset, när de inte hittade mig så cyklade de hem till mig och när de kom upp i min trappuppgång så var min dörr vidöppen och jag låg medvetslös innanför och krampade. De ringde ambulansen och jag fick komma till sjukhuset. Jag låg på intensiven i en vecka (låg i "koma" tre av dessa dagarna) och sen en vecka till på en annan avdelning. Först visste de inte vad som hade hänt och varför. De trodde inte att jag skulle överleva först så hela min familj fick åka till sjukhuset ifallifall. Kan bara tänka mig hur hemskt det måste varit för dom :(. Innan jag väl vaknade så visste de inte ifall jag skulle ha hjärnskador för min hjärna hade varit utan syre väldigt länge när jag krampade.

Jag vaknade klockan 5 på morgonen, då hade mamma och pappa nyss gått och lagt sig i ett "anhörigsrum" efter mycket tjat av sjuksköterskorna :P de hade suttit uppe nästan hela tiden och väntat på att jag skulle vakna, ifall jag skulle vakna...

När jag vaknade visste jag inte var jag var någonstans eller vad som hade hänt, jag kommer ihåg att jag kollade på alla maskiner och trodde att jag drömde, mina armar var helt blåsvarta efter att de försökt sticka mig och jag hade nålar överallt kändes det som (en i handen och en i foten). Jag kommer speciellt ihåg att jag tittade på klockan och undrade vad den var till för, det var då jag förstod att något inte stämde, på något plan visste jag att jag egentligen skulle veta vad den var till för. Jag började prata med en jättegullig sjuksköterska och hon hämtade mamma och pappa till mig. Det visade sig att jag glömt de större delarna av 2007 och det senaste halvåret har jag haft jättesvårt att känna igen både folk och nummer osv. Jag hade även fruktansvärt svårt att prata och komma ihåg vissa ord. Nästan alla minnen har kommit tillbaka nu, men det har varit fruktansvärt jobbigt, detta önskar jag inte ens min värsta fiende! Läkarna vet fortfarande inte riktigt varför detta hände, men de, liksom vi tror och antar att sömnlösheten i samband med pressen av att flytta hemifrån och börja på dialys (vilket jag också hade glömt när jag vaknade) blev för mycket. Nu bor jag hemma hos mamma och pappa igen och har dialys i Hässleholm. Jag ska bo här tills jag blivit transplanterad, sen får vi se vart jag tar vägen, kanske till Kristianstad igen.

Ifall det inte hade varit för min läkare, Pär, så hade jag till 110% inte varit här idag, vilken läkare bryr sig så mycket att han cyklar hem till en patient som inte kommer på avtalad tid!? Tacksamheten och respekten jag känner för honom kan inte beskrivas i ord, han räddade mitt liv.

Så nu vet ni, delvis varför jag inte skrivit i min blogg och delvis varför jag inte hört av mig till vissa (detta som ni säkert kan förstå har gjort mig fruktansvärt trött och jag har inte orkat gå utanför dörren på flera månader förutom när jag har haft dialys). Somliga är jag mer besvikna på än andra, vissa som jag trodde alltid skulle finnas där för mig finns inte där längre och det är oerhört ledsamt. Men på något sätt har jag lyckats växa genom detta och jag har mognat och lärt mig mer om vem jag egentligen är och vad jag förtjänar, detta har tvingat mig att lära mig att bete mig som en vuxen, trots att jag bara vill gömma mig i ett hörn ibland och bli tre år igen.

/Lina