/ Vardag /

Min alldeles egna superhjälte

Hej!
 
För snart fem månader sen träffade jag en superhjälte. Han är väl förklädd så rent fysiskt kan man inte ana att han är det. Kanske genom att han är lite snyggare än en genomsnittlig jordbo, iaf enligt mig. Men när jag lärde känna honom genomskådade jag honom väldigt snabbt, att han var en superhjälte var minst sagt uppenbart. 
  
 
Jag skriver självklart om David. Han är klok, sympatisk, genomsnäll, en familjemänniska som alltid har tid för sin familj och som bryr sig på riktigt, tar hand om sin kropp och sin hälsa (dricker inte, röker inte, snusar inte), kan föra en ordentlig diskussion med genomtänkta åsikter som han står för, humor, otroligt dålig musiksmak (alla superhjältar har ju någon akilleshäl ;)), men framförallt... Jag har aldrig träffat en människa som accepterat mig och mitt handikapp som han gör. Han tänker på de så lite att han kan glömma bort de ibland säger han, för han ser verkligen inte mig på det viset. Och för det andra, hur många män hade stannat hos någon som varit sjuk under hela deras förhållande? Tro mig, jag hade förstått honom ifall han sprungit åt andra hållet i 190, för den här tiden har varit påfrestande för honom också och det förstår jag verkligen, och jag har inte alltid varit jättetrevlig att umgås med när jag ligger och är sjuk. Men han ger inte upp utan han tröstar, stöttar, hjälper och bara finns där till 110% så fort jag behöver honom. Han har verkligen blivit min klippa, min egna superhjälte och jag älskar honom mer än jag någonsin kommer att kunna förklara i ord.
#1 / / Suzetta:

❤️❤️❤️

#2 / / Anna Rahden:

Här trillar det några tårar just nu..! Ni är så fina!! Det är riktig kärlek! <3