Lina van der Putten

 

Ush detta är tredje natten i rad nu som jag har haft samma mardröm. Den är så hemsk och verklig. Jag står nere på Huneskolans idrottsplats, där man springer 100 meter, på andra sidan fotbollsplanen, vid den gamla bryggan som går över ån jämte backen som går upp mot ålderdomshemmet står min lillebror tillsammans med några av sina kompisar. Helt plötsligt tittar jag upp mot vägen och då ser jag döden komma ner mot mig i en jättefart, han har armen utsträckt som att han pekar på mig och han går inte utan svävar några millimeter från marken. Jag tänker såklart att fan nu är de kört, han kommer för att hämta mig. Men sen när han är några meter ifrån mig så svänger han och börjar förflytta sig över fotbollsplanen istället i samma fart. Jag blir helt förtvivlad för då är han ju på väg mot Tobias istället. Men han försvinner förbi Bias och hans kompisar och drar sig istället upp för backen mot ålderdomshemmet. Sen har jag vaknat av ren lättnad varenda gång. 

 

Sen har de ju inte blivit bättre direkt av att de två senaste nätterna jag drömt de så när jag vaknat så har jag fått för mig att det varit en sjuksköterska ståendes jämte min säng för att ge mig min antibiotika, men sen någon sekund efter har jag kommit på att jag är själv i rummet, men den där skuggan jag ser eller vad man ska säga hänger kvar i ytterligare någon sekund innan den försvinner. Första gången blev jag så rädd att jag riktigt ryggade tillbaka i sängen. Blev självklart rädd inatt också, men inte så jag va nära att trilla ner på golvet iaf ;). 

 

Hemska hjärnspöken...