/ Vardag /

Tindra...

Hej! 
 
Det här blir ett tufft inlägg, har bestämt mig för att det är dags att ta kraft till mig och berätta om det svåraste beslut jag varit tvungen att ta...
Som ni förstått vid detta laget så har jag blivit sjukare och sjukare de senaste året. Och under den tiden har jag inte varit snäll mot min egen kropp, jag har prioriterat att hålla igång och visa upp en pigg fasad, jag har jobbat många dagar jag känt att jag bara borde varit hemma och tagit hand om min kropp, inte fokuserat på att försöka få i mig mat när jag inte haft matlust, inte åkt in till sjukhus i tid för jag har haft "viktigare saker för mig" och framförallt så har Tindra fått ta mycket energi jag borde lagt på mig själv istället.
  
 
Det sista halvåret kändes det i ärlighetens namn som att hon mest blivit en belastning för mig, hur mycket jag än älskade henne. Jag fick ofta be om hjälp när jag hade ont i magen eller feber så att mamma, min lillebror eller David fick komma och hjälpa mig att rasta henne och nu i slutet märkte jag hur frustrationen hos henne började växa fram då jag inte orkade ge henne den stimulans hon behövde längre.
De sista veckorna hade jag förlorat så mycket av mina krafter att jag inte kunde gå ut med henne själv längre alls för ifall hon hade dragit till i kopplet hade jag inte orkat hålla emot.
  
 
Så sist jag låg inlagd funderade jag väldigt mycket på vad jag skulle ta mig till då jag kände att även ifall detta vänder strax så kommer återhämtningen ta lång tid och jag började inse att det var dags att ändra prioriteringar och vara snäll mot min kropp istället.
När jag sen kom hem tog jag och David och satte oss ner och pratade igenom det ordentligt och vi båda förstod att det fanns bara en rättvis lösning, för både mig och Tindra. Däremot kände jag att ifall hon inte fick komma till ett bra, varaktigt hem så hade jag aldrig lämnat mig ifrån henne. Därför valde jag att ringa kenneln hon kommer ifrån från början då jag vet att de bor ute på landet, har ett otroligt fint "hundtänk" och ifall Tindra hade fått komma dit så visste jag att hon hade fått arbeta med jakt / agility / lydnad, fått springa fritt, umgås mycket med andra hundar och fått ett väldigt aktivt liv i allmänhet. Och vet man att man släpper iväg det bästa man har till ett så bra liv så gör det faktiskt inte lika ont i hjärtat. Som tur var för mig så ställde de upp och förstod min sits till 100%, så förra veckan åkte jag och David dit och lämnade henne, med en otrolig sorg i hjärtat som nu har börjat blanda sig med en sorts lättnad. Nu får hon ju göra det hon är till för istället för att agera huvudkudde till mig när jag ligger i soffan och är sjuk.
 
 
Vissa dagar saknar jag henne så att jag inte ens kan säga hennes namn utan att bryta ihop och jag vill inte prata om henne med någon förutom med David. När folk frågar mig hur det känns säger jag bara att det känns som att det var rätt beslut men att jag inte vill prata om det. Det gör fortfarande för ont. Det är tur att jag har Tusse, annars vet jag inte vad jag hade gjort! Har ju haft djur i fyra år nu. Han har klarat omställningen bra och blivit mycket mer tillgiven, men de senaste dagarna har han varit väldigt pipig som att han tycker det är ensamt. Men det går förhoppningsvis över.
#1 / / Anna Rahden:

Ett jätte tufft beslut, men tycker det är bra att du prioriterar dig själv och din kropp just nu! Trevligt med besök, hälsa David! Kram!

#2 / / mammis:

saknar också tindra.... men helt rätt beslut... KRAM!!